KOMMENTAR Rump & Salzmann, ett dotterbolag till mångmiljardföretaget Knauf, varnar för fallande grenar på denna skylt vid Blossenberg. Knappt 15 meter bort står en skylt för naturreservat. Medan ugglan mot röd bakgrund instruerar vandrare att hålla sig på stigarna, antyder R&S-skylten: Skog och berg är våra; här får vi spränga, gräva och bryta upp. Att plocka en sällsynt växt är därför förbjudet – men att montera ner ett helt landskap är tillåtet.
Det grundläggande misstaget var av politisk natur och dateras tillbaka till 2003. Det året upphörde den militära användningen, och en del av Sydharz gipskarst kunde ha skyddats permanent som naturreservat. Istället såldes marken för utvinning av gips och dolomit. Politiker och administratörer hade ett val. Men de valde råmaterialet, i praktiken för en enda familjs megavinster, istället för att öppna detta landskap, unikt i Europa, för ekoturism. Turism har två avgörande ekonomiska fördelar. För det första ger det försörjning åt hundratals människor och deras familjer. För det andra existerar skyddade landskap praktiskt taget på obestämd tid – gipsbrytning är begränsad. De för närvarande säkrade och godkända reservaten i Niedersachsen räcker i ytterligare åtta till cirka 20 år, beroende på plats.
Sedan 2003 har något förvaltats som aldrig borde ha förvaltats från första början. Under marksammanläggningen byttes privata fastigheter mot framtida gruvområden så att Knauf kunde förvärva sammanhängande tomter. Officiellt kallas detta för markanpassning. Det skulle också kunna kallas "förarbeten inför stenbrottet".
Ett företag som vill ha berg och råvaror gör vad företag gör: allt för att vinna över de ansvariga. Men situationen blir särskilt katastrofal på grund av dem som borde ha stått i vägen. I mars 2014 undertecknade Dr. Friedhart Knolle, som representerar BUND Westharz, och Ursula Glock-Menger, som representerar NABU Osterode, ett avtal om "ytterligare kompensation av skäl som rör artskydd". En månad senare godkände statens arbetsmiljöbyrå i Braunschweig dolomitbrottet – för de kommande 76 åren.
Det är tre generationer år 2090. Föreningarna godkände inte gruvdriften; det gjordes av myndigheterna. Men de certifierade det med något som ingen myndighet kan utfärda: en stämpel som bekräftar miljökompatibilitet. Om BUND och NABU godkänner det anses konflikten vara löst, även i allmänhetens ögon.
För att kväva kritiska röster användes eufemismer: prat om kompensation, ersättning och åternaturalisering. Några häckar planteras, vildblomsremsor anläggs och fruktträd planteras ut. Men inget av detta är karst. Slukhål, doliner, grottor och försvinnande bäckar bildas över geologiska tidsskalor, inte genom en förvaltningsplan. Man kan skapa en avdelad livsmiljö, men inte ett karstlandskap. Den som påstår något annat avfärdar markanvändningsredovisning som naturvård.
Även Niedersachsens delstatsmyndighet för vattenförvaltning, kustskydd och naturskydd (NLWKN), som faktiskt är engagerad i naturskydd, lovar inget annat än ett "långsiktigt mål": Stenbrotten ska någon gång "återintegreras" i landskapet och den naturliga miljön. Det är vaga ord, och de förnekar verkligheten. Det tog tiotusentals år för gipskarstlandskapet med sina mycket känsliga organismsamhällen att utvecklas. Sprängda landskap förblir igenvuxna högar av spillror.
Huruvida varje beslut formellt sett var korrekt är ganska irrelevant. För det som verkar juridiskt korrekt är inte nödvändigtvis rätt. Ett tillstånd kan övervinna alla juridiska hinder och ändå vara en historisk katastrof. Det är precis vad som hände här.
I slutändan ser ekvationen ut så här: Företaget får råmaterialet. Regionen får vildblomsremsor. NABU (Tyska natur- och biologiska mångfaldsskyddsunionen) får fårhagar och fruktträd. Framtida generationer får ett hål där ett berg en gång stod. Och hundratals arter får – ingenting. De dör helt enkelt.
