PFAS hotar pingviner i Patagonien

Enligt en studie från University of California, Davis och State University of New York i Buffalo kan pingviner som lever på Argentinas patagoniska kust fungera som levande observatörer av sin omgivning genom att använda små, kemiskt detekterande benringar.

För förstudien, som publicerades i tidskriften "Earth: Environmental Sustainability ", utrustade forskare vid UC Davis 54 magellanska pingviner med passiva silikonprovtagare under häckningssäsongen 2022–2024 och placerade försiktigt apparaterna runt deras ben i flera dagar. Sensorerna absorberade säkert kemikalier från vatten, luft och ytor som pingvinerna kom i kontakt med medan de intet ont anande "toxikologerna" letade efter mat åt sina ungar.

Efter återvinningen skickades provtagarna till University at Buffalo-SUNY för analys. Det visade sig att per- och polyfluoralkylsubstanser (PFAS) – ofta kallade "perenna kemikalier" – detekterades i mer än 90 % av proverna, även i denna avlägsna region.

”Fram till nu har vi bara kunnat mäta föroreningsnivåer med hjälp av blod- eller fjäderprover”, säger Ralph Vanstreels , veterinär vid Karen C. Drayer Wildlife Health Center vid UC Davis Weill School of Veterinary Medicine och en av studiens huvudförfattare. ”Det är fantastiskt att vi nu har en minimalinvasiv metod. Pingvinerna väljer själva provtagningsplatserna och visar oss var noggrannare övervakning behövs. Medan djuren utför sina vanliga aktiviteter berättar de mycket om sin miljö.”

Testerna avslöjade en blandning av äldre, etablerade föroreningar samt kemikalier som ersatte de utfasade PFAS.

”Med hjälp av en icke-invasiv provtagningsmetod kunde vi upptäcka en förskjutning från äldre PFAS till nyare ersättningskemikalier i pingvinernas miljö över tid”, säger huvudförfattaren Diana Aga , professor vid institutionen för kemi vid SUNY, University at Buffalo. ”Förekomsten av GenX och andra PFAS-ersättningar – kemikalier som vanligtvis förknippas med närliggande industrianläggningar – visar att dessa föreningar inte är begränsade till lokala områden utan når även de mest avlägsna ekosystemen. Detta väcker allvarliga farhågor om att nyare PFAS, även om de utvecklats som säkrare alternativ, är tillräckligt persistenta för att spridas globalt och utgöra en exponeringsrisk för vilda djur.”

Studien finansierades av Houston Zoo.