Forskare har i det hittills största kontrollerade testet av metanövervakning från rymden visat att speciella sensorer kan upptäcka metanmoln nästan helt i klart väder. Resultaten, som publicerades den 14 oktober i Nature av ett internationellt team, sätter en riktmärke för satellitsystem som tillsynsmyndigheter, miljöorganisationer och företag i allt högre grad använder för att upptäcka läckor och stora metankällor och minska utsläppen av denna potenta växthusgas.
”I åratal har det funnits avsevärd skepticism kring huruvida metan ens kan övervakas tillförlitligt från rymden. Att detektera gasen via satellit är tekniskt sett extremt utmanande”, säger Adam Brandt, huvudförfattare till studien och professor i energivetenskap och teknik vid Stanford Doerr School of Sustainability. ”Våra resultat bör ge tillsynsmyndigheter, beslutsfattare, metanproducenter och allmänheten förtroende för satellitövervakning.”
Tillsammans med doktoranden och förstaförfattaren Frances Reuland genomförde Brandts team 481 kontrollerade metanutsläpp vid en forskningsplats vid Stanford University i Casa Grande, Arizona. Experimenten, som utfördes 2025, tidsbestämdes för att sammanfalla med överflygningar av elva statliga, ideella och kommersiella satelliter. Femton forskargrupper från företag, ideella organisationer, myndigheter och universitet i nio länder analyserade observationerna oberoende av varandra. De kontrollerade om ett metanplym var synligt i varje satellitbild och uppskattade i så fall mängden som släpptes ut. De bästa resultaten uppnåddes med instrument som var specifikt utformade för metanövervakning: de identifierade korrekt 92 till 100 procent av testplymerna. Instrument som återanvänts för metanmätning, såsom det tyska miljöövervaknings- och analysprogrammet EnMAP, uppnådde 62 till 88 procents noggrannhet under klar himmel, medan allmänna landbaserade observationssystem ombord på amerikanska och europeiska statliga satelliter endast registrerade 29 till 37 procent och var särskilt benägna att orsaka fel vid utsläpp under 1 000 kilogram per timme.
Medan de flesta uppskattningar av utsläppsmängden avvek från de faktiska siffrorna med upp till 50 procent i genomsnitt, balanserade över- och underskattningar i stort sett ut varandra. Enligt författarna är satellitdata därför tillräckligt tillförlitliga för att identifiera stora läckor för vidare undersökning, för att komplettera regionala växthusgasinventeringar som innehas av myndigheter och för att bedöma utsläppsintensiteten i olika olje- och gasregioner. Med en hastighet på cirka 50 till 200 kilogram metan per timme och under ideala förhållanden – det vill säga med lågt molntäcke och måttliga vindar – detekterade instrumenten tillförlitligt metanplymerna. Denna hastighet ligger nära tröskeln på 100 kilogram per timme, över vilken vissa federala och nationella program för stora utsläppare utlöser granskningar.
Satellitbaserade system detekterar metan med hjälp av infrarött ljus som reflekteras från jordytan. Eftersom de är beroende av reflekterat solljus har även specialiserade instrument som GHGSat och Tanager-1 haft svårt att upptäcka moln. Detta är särskilt problematiskt i regioner med höga metanutsläpp, såsom tropiska olje- och gasproducerande länder som Nigeria och Venezuela, eller kalla, molniga områden som Kanada och Ryssland. Ytterligare forskning behövs för att förstå hur dessa system och algoritmer fungerar över icke-ökenterräng, under varierande väderförhållanden och över öppet vatten. Även om landbaserade observationssystem inte samlar in tillräckligt med spektraldata för definitiv metandetektering, är deras omfattande täckning och arkiverade data fortfarande värdefulla för att dokumentera långsiktiga trender och identifiera stora läckor.
För att testa falsklarm fick analysteamen data från 265 överflygningar utan metanutsläpp. Med de flesta metoder var sådana rapporter relativt sällsynta. Ett undantag var analyser med nya metoder för artificiell intelligens: 79 procent av de falska larmen kom från team som hade utvärderat data från statliga landbaserade observationssatelliter med hjälp av AI. Enligt forskarna kan de nya uppgifterna från Casa Grande bidra till att förbättra sådana utvärderingar. "Med den här studien har vi många gånger fler datapunkter från kontrollerade källor än någonsin tidigare för att testa metandetektering från rymden", säger huvudförfattaren Reuland.
På forskningsplatsen ledde forskarna komprimerad naturgas, till stor del bestående av metan, genom en rökkanal och justerade utsläppshastigheterna för att noggrant efterlikna punktkällor som deponier och olje- och gasanläggningar. Utsläppen kontrollerades online, varade i åtta till tio minuter och varierade från cirka 10 till 1 200 kilogram metan per timme. Under hela experimentets varaktighet släppte teamet ut mindre än 50 ton metan – motsvarande de årliga utsläppen från en besättning på cirka 500 mjölkkor eller ungefär 13 sekunder av globala metanutsläpp från fossila bränslen.
”Vi hoppas att våra resultat kommer att förändra debatten om metanutsläpp: Frågan bör inte längre vara om dessa system fungerar, utan snarare hur och var de mest effektivt kan användas för att främja globala metanminskningar, även med hänsyn till algoritmiska avvägningar”, skriver Reuland och hennes medförfattare. Att minska de globala metanutsläppen är ett centralt fokus för internationella ansträngningar för att begränsa den globala uppvärmningen. Medan koldioxid är mer långlivad, fångar metan värme i atmosfären cirka 80 gånger mer effektivt under de första 20 åren och påverkar oproportionerligt de globala temperaturerna inom en snar framtid. Att reparera läckor i olje- och gasanläggningar och stoppa avsiktlig dumpning kommer att minska utsläppen. Detta gynnar klimatet och kan ekonomiskt belöna företag eftersom mindre säljbar gas går förlorad. ”Det handlar också om säkerhet: Metan är brandfarligt och bidrar till bildandet av marknära ozon, vilket är skadligt för hälsan”, avslutar Brandt. ”Det finns därför många skäl att stödja satellitövervakning. Det gynnar både miljön, producenterna och allmänheten.”
Ursprungliga publicering:
Frances E. Reuland, Taylor Adams, Evan D. Sherwin, Sahar H. El Abbadi, Eric A. Kort & Adam R. Brandt
Utvärdering av rymdbaserad metandetektering genom ett ettårigt blindtest
Natur 658, 673–681 (2026)
https://www.nature.com/articles/s41586-026-11115-0
