Med ett Max Planck-stipendium (2025–2028) inleder mikrobiologen Gabriele Berg från Leibniz-institutet för jordbruksteknik och bioekonomi (ATB) ett samarbete med kemisten Markus Antonietti från Max Planck-institutet för kolloider och gränssnitt. Tillsammans arbetar de med en lösning på utarmningen och infertiliteten i våra jordar: I laboratoriet skapar de en skräddarsydd jord från växtrester, berikad med specifikt utvalda mikroorganismer. Denna biologiskt aktiva jord är avsedd att återställa den mikrobiella balansen som stärker växter, binder CO₂ – och därmed bryter den onda cirkeln av jordförstörelse.
Mikrobiologen professor Gabriele Berg har tilldelats ett Max Planck-stipendium och inleder ett treårigt forskningssamarbete med professor Markus Antonietti vid Max Planck-institutet för kolloider och gränssnitt (MPIKG). Deras gemensamma projekt, "SHAPE" (Sustainable Health through Chemistry-Microbiome Partnership), syftar till att vara en terapeutisk metod för att hantera vår planets utarmade jordar, vilket lovar långsiktig, ekologisk regenerering från grunden.
Professor Berg leder avdelningen för mikrobiombioteknik vid Leibniz-institutet för jordbruksteknik och bioekonomi (ATB) i Potsdam och är professor i miljöbioteknik vid Graz tekniska universitet. Hon har länge forskat om de osynliga "ingenjörerna" under våra fötter – mikroorganismer som svampar och bakterier – och deras interaktioner med växter. Dessa fint sammankopplade livssamhällen är den tysta grunden för växthälsa: De omvandlar död biomassa till värdefulla näringsämnen, stöder tillväxt och filtrerar vatten.
Professor Antonietti är en av grundarna av MPIKG och har utvecklat ett beprövat grönt kemirecept: Växtavfall bearbetas i laboratoriet till humusrik jord – ett ämne som beter sig precis som naturligt producerad humus, men som kan produceras på några timmar istället för årtionden.
En skräddarsydd humus, berikad med specifikt utvalda mikroorganismer, är avsedd att vara svaret på ett genomgripande problem inom det moderna jordbruket: jordförstöring. Mikrobiella samhällen – inklusive bakterier, svampar och virus – har skapat det vi känner som "svart, bördig jord" eller "humus" i miljontals år: grunden för vårt livsmedelssystem. Men århundraden av överanvändning genom intensivt jordbruk, monokulturer, kemiska gödningsmedel, bekämpningsmedel och urbanisering har stört den känsliga balansen i jorden. Och när jorden förlorar sin balans förlorar den också sin bördighet – och blir mottaglig för erosion och ökenspridning. Konkret sett: 33 procent av världens jordar anses vara nedbrutna; i Europa är siffran så hög som 60 procent. Mer specifikt betyder detta färre plantor, lägre skördar och mindre koldioxid som binds från luften.
Berg och Antonietti arbetar nu på en lösning för att vända denna cykel: deras biologiskt aktiva humusjord är avsedd att skapa ideala förhållanden för mikroorganismer att frodas och föröka sig, och därmed återställa jordens balans.
Kommentar
"SHAPE"-projektet av professor Berg och professor Antonietti tar upp jordförstöring och föreslår en laboratoriebaserad lösning, men utan att kritiskt granska de bakomliggande orsakerna till problemet. De beskrivna orsakerna – överanvändning, monokulturer, övergödsling och massiv användning av bekämpningsmedel – identifieras korrekt: de vanliga metoderna inom industriellt jordbruk förstör inte bara de olika organismsamhällena i jorden utan också de naturliga näringscyklerna som är avgörande för jordens bördighet. Istället för att fundamentalt reformera det industriella jordbruk som orsakar denna skada, föredras en teknologisk lösning: en artificiell humusjord. Detta ignorerar det faktum att endast jordbruk baserat på slutna näringscykler – till exempel genom kompostering, växtföljd och undvikande av syntetiska gödningsmedel och bekämpningsmedel – kan regenerera jordar på lång sikt. Jord är nämligen mycket mer än ett substrat för växtrester och mikroorganismer: På en kvadratmeter humusrik jord finns det cirka 2 000 arter med upp till 100 000 individer, medan upp till 1,6 biljoner organismer är möjliga på en kubikmeter, även om deras biomassa är relativt liten på cirka 200 gram.
Idén att skapa levande jord i laboratoriet kan verka lockande, men den kringgår och ignorerar det verkliga problemet, nämligen den fortsatta överanvändningen och föroreningen av jordar. Konstgjord jord, även om den är berikad med utvalda mikroorganismer, kan inte ersätta den komplexa biologiska mångfalden i naturlig jord som har utvecklats under årtusenden. Forskningen verkar fokusera på att behandla symtom snarare än att ta itu med de destruktiva metoderna inom konventionellt jordbruk. Dessutom är det fortfarande oklart hur skalbar och resurseffektiv produktionen av sådan konstgjord jord skulle vara – en aspekt som tydligen inte spelar någon roll, även om den är avgörande för processens ekologiska fotavtryck.
I slutändan antyder projektet att enbart en teknisk lösning kan vända markförstöringen, vilket är en farlig förenkling. Utan en övergång från monokulturer, bekämpningsmedel och övergödsling kommer all föryngring bara att förbli en droppe i havet. Sann jordhälsa kräver en återgång till naturliga processer där nätverket av jordorganismer närs av organiska näringsämnen och olika odlingsmetoder. Berg och Antoniettis forskning kan ge värdefull information, men utan en kritisk granskning av de systemiska bristerna i dagens jordbruk förblir deras tillvägagångssätt en teknisk nödlösning som misslyckas med att ta itu med de bakomliggande orsakerna till jordkrisen.
